Suchergebnisse

ABSTRACTThe decision to take a young person away from his or her family into out‐of‐home care and treatment is the most drastic intervention within the statutory powers bestowed upon social services. The results of reports on the quality of residential treatment reveal that state supervision has not proven to be a good substitute for parental care. In this paper we analyse the decision‐making process when young persons are placed in residential care. Focus groups and individual interviews with different stakeholders were conducted. The results show that the placements are a collective process involving negotiations between the different parties with a coordinating social worker in the middle, with the aim to bring something to build hope on in often desperate situations, regardless of the specific treatment method used. To inform the process, the social workers draw on a 'collective memory' shared among colleagues in the department. Important signs of quality of a residential unit were the relational and collaborative competence from the staff. The inclination to use soft, diffuse information in decision‐making shows a striking lack of evidence upon which social workers can build well‐informed and knowledge‐based decisions.

Decisions about child protection and interventions in families are one of the most difficult responsibilities of welfare states. The aim of this article is to describe and analyse the commonalities and differences in the child protection decision-making systems in Sweden, Norway, Finland, and Denmark. We focus on the actors involved, especially the laypersons, and their role in the decision-making process when deciding on out-of home placements, both on voluntary and coercive grounds. The study is based on a comprehensive analysis of official documents, legislation, guidelines, and reports about child protection in each country together with a review of recent research in the area. This is complemented by 12 interviews with key informants with knowledge about the child protection systems in their respective countries. We found that there is an expanding influence from external experts and dwindling influence from laypersons. We discuss the organisation in terms of three different decision-making models – a professionalised decision-making model in Finland, a hybrid decision-making model in Norway and Denmark, and a layperson decision-making model in Sweden. One conclusion is that all of the countries aim for children to be involved and for decisions to be made in compliance with the rule of law, but this is realised quite differently when it comes to which actors should be given the authority to make the decisions. Which model is the best would have different answers depending on which perspective the models are evaluated from. However, the consequences of decisionmaking models for children need to be studied further.

AbstractAccording to the UN Convention on the Rights of the Child and Swedish legislation, children have the right to participate in child protection proceedings. The aim of this paper is to describe and analyse the notion of age and maturity in child protection proceedings in order to elucidate how these aspects could influence children's rights to participate. We focus on the view of three groups of actors involved in child protection proceedings in Sweden—social workers, lawyers, and laypersons in social welfare boards and administrative courts—and on how children's age and maturity should be taken into consideration in decisions on their participation in court. The analysis is based on survey data. The study found that social workers, laypersons, and lawyers have different views on when children are old enough to have the right to litigate in court. Additionally, there is no consensus on how the maturity of the child can be assessed to inform the decision about participation. More discussion is needed about what competences a child needs to participate in court and to what extent this right should be limited by their age. Importantly, courts and decision‐making proceedings can be made more child friendly.

Samhällets ingripande och däri beslutsfattanden gällande barn i socialt utsatta livssituationer är något av det mest svårhanterliga som välfärdssystem har att handskas med. De yttersta besluten är här de som görs med grund i tvångs-lagstiftning där barn mot föräldrars och/eller sin egen vilja omhändertas för samhällsvård. Även hanterandet av beslut om frivilliga insatser påverkar dock barn och familjer, och situationen för det enskilda barnet kan vara lika allvarlig vid frivillig vård som vid tvångsvård. Det finns troligen inte något system som är bäst på tillgodose samtliga utmaningar vilket innebär att det strävas efter ba-lans eller kompromiss mellan olika vägledande principer och hänsynstagande. Var tyngdpunkten i denna balans ska ligga har bestämts något olika i olika län-der, där de nordiska länderna är intressanta inte bara för denna olikhet utan också för att viktiga förändringar genomförts som påverkar ramarna för besluts-fattandet. Syftet med studien är att beskriva och analysera lekmännens roll inom myndig-hetsutövningen för social barnavård i Norge, Finland och Danmark. Av särskilt intresse är graden av lekmannainflytande i olika instanser som hanterar place-ring av barn för vård utanför hemmet. Grunderna för systemförändringar som rör beslutsfattandet generellt och specifikt lekmännens roll samt vad som är känt om effekterna av dessa belyses och sätts i relation till den svenska mo-dellen samt aktuell forskning av betydelse för området. Från syftet följer tre huvudsakliga frågeställningar: (i) Hur ser graden av lekmannainflytande inom den sociala barnavården ut i de nordiska länderna? (ii) Hur har frågan om lekmannainflytande inom den sociala barnavården diskuterats och vilka kompetenser anses betydelsefulla i besluts-fattandet i de olika nordiska länderna? (iii) Vilket inflytande och delaktighet har barn och familjer i besluts-processerna och vilken betydelse har dessa haft i förändringar av respektive system? Övergripande finns många likheter i hur den sociala barnavården organiseras i de nordiska länderna Norge, Finland, Danmark och Sverige. På nationell nivå formuleras lagar och övergripande policys. Alla länder organiserar en mer gene-rell kontroll och tillsyn över hur arbetet genomförs på regional nivå medan handläggningsarbete huvudsakligen sker på lokalnivå, företrädesvis i kommu-ner. Trots dessa likheter kan vi se att beslutsformerna organiseras på olika sätt och framförallt skiljer sig relationerna mellan olika aktörer och deras ansvar åt. Detta inte minst efter de reformer och den omorganisering av den sociala barna-vården och dess beslutsorgan som genomförts i Norge, Finland och Danmark de senaste 25 åren. Ett ledord i förändringarna har varit ökad rättssäkerhet för de individer som kommer i kontakt med den sociala barnavården. Länderna har dock valt något olika lösningar för att uppnå detta. Det handlar exempelvis om skillnader i vilken kunskap som bedömts vara relevant för att kunna fatta de bästa besluten för enskilda individer. Därmed finns också olika krav på sak-kunskap hos de aktörer som getts beslutsmandat. När det gäller frivilliga insatser i öppenvård ligger mandat att fatta beslut, i alla länder, på kommunal nivå. I de fall det direkta beslutsmandatet inte ligger på handläggande socialarbetare finns många gånger möjlighet att delegera besluts-fattandet till denna funktion. När det handlar om frivilliga placeringar skiljer det sig dock åt där det i Sverige är lekmän i socialnämnden som har beslutsrätt i de allra flesta fall medan det i Finland och i Norge är ledaren för den sociala barna-vården på kommunal nivå, och i Danmark upp till varje kommun att bestämma, vem som har beslutsmandat. Vid beslut om placering utan samtycke är en gemensam nämnare att det krävs inblandning av juridisk kompetens för avgörande beslut. Utöver detta kan sak-kunniga och lekmän delta. Eget beslutsmandat ges dock inte åt någon aktör i nå-got av länderna, utan beslutsfunktionen innebär en form av balans mellan olika kompetenser. I Finland fattas beslut gällande vårdinsatser med tvång över-vägande av ledamöter med juridisk kompetens stödda av sakkunnig med kun-skap om barn och barnskydd. Även i Danmark har jurister stort inflytande då det förutom i det ordinarie beslutsorganet, børn og unge-udvalget, krävs juridisk kompetens vid beslut om akuta åtgärder. Det är ordförande i børn og unge-udvalget som har beslutsmandat för denna typ av beslut. I Norge och Danmark ingår juridisk expertis, sakkunniga och lekmän för det avgörande beslutet om tvångsvård, medan sakkunniga saknas i det svenska och lekmän i det finska systemet. Sverige skiljer sig åt, dels genom frånvaron av sakkunniga i beslutsfunktion. Dels genom frånvaron av socialfacklig professionell kompetens med formell beslutsmakt vid frivilliga placeringar. Dessutom finns ett tydligt lekmannainslag som inte existerar i de andra länderna. I Sverige är lekmän, i form av nämnds-/utskottsledamöter utsedda av politiska partier, de enda aktörerna med formellt beslutsmandat gällande frivilliga placeringar. De har även beslutsmandat gäl-lande ansökan om tvångsvård. Vid behov av beslut om akuta insatser är det ord-föranden i detta utskott som konsulteras och fattar besluten. I Norge, Finland och Danmark är beslutsfattande gällande frivilliga placeringar i de flesta fall i stället lagt på tjänstemän. I Sverige dominerar lekmän dessutom i antal över den juridiska expertisen (domaren) när det kommer till aktörer med beslutsmandat i förvaltningsdomstolen. Utöver jurister, sakkunniga och lekmän kan socialarbetare utöva stort infly-tande över beslut, oberoende av om de har formellt beslutsmandat eller inte. Socialarbetarrollen har stora likheter i alla länder på det sätt att den innebär ett ansvar för hur den utredning som ligger till grund för beslut genomförs, både beslut om frivilliga insatser och tvångsbeslut. Utredande socialarbetare påverkar till viss del också om och när ansökan om tvångsomhändertagande ska göras. De specifika förutsättningar de arbetar under samt deras handlingsutrymme varierar dock. Skillnaderna handlar både om tillgång till stöd, exempelvis i form av andra professionellas kunskaper. Det handlar också om hur deras arbete granskas och kontrolleras, exempelvis av socialarbetare i ledningsposition eller av sakkunniga kommittéer. Det verkar dock också finnas lokala skillnader inom länderna på grund av den grad av kommunalt självstyre som på något sätt finns i alla länder. Förutom rättssäkerhet har frågor om barn och föräldrars delaktighet i den soci-ala barnavården angetts som ett viktigt mål med de förändringar som genom-förts i Norge, Finland och Danmark. Men även i Sverige har så väl lagstiftning som allmänna råd och riktlinjer utformats med intentionen att öka barns delaktighet. Det finns tecken på att förändringarna gett resultat och att barn involveras i allt högre grad i det sociala barnavårdsarbete som berör dem men bilden som ges är inte entydig. Trots barns stärkta ställning i lagtext, styrdokument och me-toder så involveras inte barn i den utsträckning som riktlinjerna anger (Berrick, Dickens, Pösö & Skivenes, 2015a; Strandbu, 2011). En möjlig orsak till detta kan vara att handläggare inom socialtjänsten ges utrymme att själva tolka vad delaktighet under en utredning innebär och att de sinsemellan kan ha olika före-ställningar om delaktighet. Men det uppmärksammas att det även i domstolar som hanterar beslut om tvångsåtgärder finns brister i hur barns rätt att komma till tals hanteras. Barn och föräldrar kan också uppleva en domstolsprocess som mycket krävande och svår att förstå vilket då innebär en risk för att upplevelsen av delaktighet minskar snarare än tvärtom. I denna studie framgår dock inte tyd-ligt i vilken grad barns eller föräldrars delaktighet påverkas av hur balansen mellan olika aktörer i beslutsorganen organiseras. När lekmännens inflytande minskat i Norge, Finland och Danmark, har detta inte enbart skett till förmån för handläggande socialarbetare eller till den social-fackliga kunskapen generellt. Framförallt gäller det i beslutsprocesser som handlar om tvångsvård där professionaliseringen har inneburit ett ökat infly-tande från andra professioner, kanske framför allt från jurister men också från sakkunniga med psykologisk expertis. Trots att det ökade inflytandet från olika typer av expertis har setts som något positivt har det samtidigt framförts viss kritik mot att vissa expertgrupper fått mer inflytande än andra. Det finns exempelvis invändningar emot att psykolo-gisk sakkunskap fått en särställning framför annan expertis (Barne-, likestil-lings- og inkluderingsdepartementet, 2015). Det saknas dock säker kunskap om hur de olika aktörernas förslag till beslut skiljer sig åt. Därmed vet vi inte heller om lekmännens förslag till beslut skiljer sig åt från de förslag som getts av pro-fessionella utredare eller från andra beslutsfattare. Sammantaget innebär det att även om diskussionen om lekmännens roll inte verkar vara lika aktuell i Norge, Finland och Danmark som i Sverige, just nu, lyfts andra frågor kopplade till be-slutsfattandets olika aktörer, deras inflytande, kompetens och balansen dem emellan fram, både vad gäller frivilliga beslut och beslut om tvångsåtgärder. Även om målet är ett rättssäkert beslutsfattande är svaret på hur beslutsorgan och beslutsprocesser ska organiseras i den sociala barnavården därmed inte självklart. Synen på vilka kompetenser ett beslutsorgan bör innehålla och hur denna kunskap ska balanseras varierar även om det i Norge, Finland och Dan-mark finns en idé om att olika kompetenser krävs för att tillförsäkra väl avvägda beslut vid tvångsåtgärder. Skillnaderna visar sig också i tillvägagångssätt, stöd och kontroll i processen som leder fram till ett beslutsunderlag. En sak som är gemensam är dock diskussionen om att socialarbetares kompetens och erfaren-heter varierar vilket kan påverka beslutsunderlagens kvalitet. Frågan om hur ett rättssäkert beslutsfattande ska skapas kanske därmed måste innefatta en diskuss-ion om alla involverade aktörer samtidigt? Denna studie har varken möjlighet eller avsikt att slå fast vilket system som är bättre än något annat. Det finns studier som visar på olika potentiella problem och svårigheter med alla de system och organisationer som här uppmärksam-mas. Med det inte sagt att organiseringen av hur och vem som ska genomföra utred-ningar, göra bedömningar och fatta beslut kan göras kvalitativt olika och vara mer eller mindre rättssäkra. Lekmännens roll är dock inte bara avhängig synen på behovet av deras kunskap och expertis utan också hur behovet av andra aktö-rers expertis bedöms. Om lekmän har tillräcklig kunskap för att fatta beslut be-ror också på hur den sociala barnavården kan klara av att organisera arbetet med de beslutsunderlag som ligger till grund för beslutsfattandet.

Summary In Sweden, decision making in child protection is heavily dependent on laypersons appointed to municipal child protection committees (CPCs). These laypersons have the power to decide upon proposals coming from professionals. Members of the committees are appointed from among their political party's members. In the committee, they are supposed to act as judicious laypersons equipped with sound judgement. In this study, 31 committee meetings in three municipalities were followed using observational techniques and audio recordings. The appointed CPC members' decision-making processes and communicative strategies to influence social work practice were analysed. Findings The results show differences between the CPCs, indicating localized decision-making cultures. The representatives worked (not as party politicians, but) as a team with the professionals as counterparts. Communication strategies, most frequently questions, were used to govern the social work practice, over and above the decision making. Questions served both to obtain the information needed and also to exert normative influence by setting up a normative grid for ways to pass the committee. Applications This research shows that social work in Sweden has a long way to go until it is acknowledged full professional status. The study also suggests that improvements in the CPCs' decision making need to be based on a closer look at the laypersons' knowledge, values and common sense and how these aspects affect decision making.

AbstractA distinguishing feature of Swedish child protection is the direct and indirect influence on decision‐making in individual cases by representatives appointed by their elected political parties. As members of local committees, they take the most interventionist and costly decisions themselves, informed by care proposals submitted by professional social workers. Other decisions are delegated to professional social workers. In direct decision‐making, they are supposed to act as laypersons using their own judgement and experience, not as politicians. The aim of this paper is to describe and analyse these committees, their role and responsibilities, and possible influence of politics on child protection. A mixed method was used, with a survey sent to 467 representatives, structured interviews with 99 secretaries of local committees and data drawn from national statistics. The Swedish model is discussed as a hybrid system influenced not only by professional, bureaucratic, political and market governance logics but also by laypersons. One conclusion is that although child protection is directly influenced by politics, the reverse is also true. By exposing politicians to the difficult life circumstances and societal shortcomings experienced by vulnerable children, the system can, in turn, have an impact on politics at the municipal level.

Drawing on research, we contextualize social work and describe the role of supervisors in child welfare settings in South Africa, England and Sweden. Exploratory frameworks and models of supervision illustrate how it has been influenced by principles of New Public Management and the concluding discussion proposes an agenda for change.

Abstract
Professionals within street-level organizations are essential for the delivery of public services to citizens. However, among a number of difficult dilemmas, they have to deal with an extensive workload. The police can be seen as a good example of this; they are expected to solve most crimes, including the so-called mass crimes and the more spectacular cases that make it into media headlines, and often on a continually decreasing budget. A key regulating mechanism for investigation departments in the Swedish police is the so-called balance. The balance can be described as a basket in which they put the cases that there is a desire and potential to work on but not in the immediate term. The purpose of this article is to analyse the balance as a way of rationing the workload within the Swedish police. Working with the balance consists of two processes: limiting and buffering the workload. Limiting is the practice of reducing the work in a situation. Buffering is the process of putting some work on hold to deal with later, of which the article identifies five kinds; functional, problematic, quasi, progressive, and symbolic buffering. The exploration of 'the balance' contributes to our understanding of how street level organizations attempt to defend their professional jurisdictions, their well-being, and their ability to complete their duties.

The aim of this mixed-method study was to explore the trajectories of leaving home, and views and experiences among children and youth in the Kagera region in Tanzania, who have lived on the streets or been domestic workers. The main results showed that orphanhood and mistreatment were the main reasons for leaving home: few children lived with their parents before they left, and leaving home was a complex process over several years where three trajectories were identified. The children who had left home showed strong agency and competency but lived in vulnerable conditions, especially young children living on the streets.